från och med idag finns jag här

Förväntade mig att jag skulle få vänta flera veckor på min beställda iPhone, men igår när jag hämtade posten låg där en glänsande avi med mitt namn på från Halebop. Såå, härmed äger jag en iPhone 4 och är mycket glad för detta. Det är så otroligt bekvämt att alltid ha tillgång till mejl, spotify, podcasts, nyheter, Facebook (tyvärr) och banken, plus övriga internet och spel såklart. Ett tips till er alla: KÖP EN NI MED, ni ångrar er aldrig

Efter en fem timmar lång bilresa med Marina är jag nu hemma i Karlstad igen. Det känns skönt, även fast det var härligt att vara hemma i Sveg också.

Just nu ligger jag och spelar Super Mario på Nintendo DS och tittar på den nya engelska serien "Föräldrarfritt" på kanal fem., samtidigt som det har en viss underhållningsstatus så får jag en olustig känsla i kroppen av att titta. Barn mellan 8 och 11 år bor tillsammans utan föräldrar under två veckors tid och måste då göra alla hushållssysslor på egen hand. Påminner om Big Brother och liknande program. Barn kan vara så otroligt elaka mot varandra, speciellt flickorna, ex: Alla barn kan inte laga mat, en 11 årig flicka lagade middag till sex av flickorna och vägrade hjälpa de yngsta med mat, sedan skrev de hemska saker om döden och monster i garderoben i de yngre flickornas rum vilket fick dem att bli rädda och gråta, och både pojkar och flickor hotar varandra till döden när de blir osams (vilket är ungefär hela tiden). Tydligen är det något slags experiment där föräldrarna får titta på sina barn genom kameror och vissa av barnen ber på sina bara knän att få åka hem vilket de bara får göra med sina föräldrars tillstånd. De yngsta resonerar  mest rationellt av dem alla och förstår inte varför alla måste bråka hela tiden. Varför kan inte barn bara få vara barn? Självklart ska barn lära sig att hjälpa till i hemmet men att låta dem bilda egna samhällen utan vuxnas vägledning känns bara helt sjukt. Galet creepy program.

Ligger och myser i sängen till tonerna av min familjs GH-spelande. Syster på trummor, Ellinor på bas, kusin Sam på gitarr och faster på sång (farmor var även där och sjöng en metallica låt nyss). Har ätit julmat för hundrade gången och de två snapsar jag svepte fick mig att bli sömnig.

Trivs i Sveg med mina nära men har redan Karlstadabstinens, det är ju där jag har stora delar av mitt liv just nu. Saknar även Peter en hel del, att ha honom nära skulle inte skada. Funderar på att åka med Marina hem på onsdag men det känns ändå lite för tidigt. Beslutsångest. Plus att jag vill fira in det nya året med bästa Marie! Har i vilket fall haft en supermysig jul med jättefina klappar, sällskap och utgång.

Nu ska jag socialisera lite med släkten innan jag ser de sista avsnitten av Top Model, (drömde att jag var med där inatt och Nigel Barker ÄLSKADE mig, in my dreams liksom höhö).

Jag hade glömt hur svårt det är att packa. Hur jag än viker, väljer bort och möblerar om känns det fortfarande alldeles för mycket. Jag har världens största resväska och ändå får jag inte till det, oskillat. Att jag har ett tjugotal julklappar att kånka på gör inte heller saken bättre. Tur att jag åker bil iallafall!

Jag har längtat i vad som känns som en evighet tills jag åker hem för julfirande och vänner, och imorgon är dagen äntligen kommen! Jag ska få åka hem till det välbekanta som man kan utan och innan. Se alla gamla ansikten, på gott och ont.

Jag är dock rätt säker på att jag kommer längta tillbaka till Karlstad efter inte allt för lång tid, det här har ju blivit mitt andra hem och liv de senaste månaderna, det artade sig bättre än jag någonsin kunde tänka mig och vetskapen av att jag har något att komma tillbaka till som jag gillar kommer få mig mer avslappnad än någonsin under ledigheten! (förutom de två böcker jag måste plöja i mellandagarna hehe). Trots att jag varit hemifrån längre än någonsin tidigare, fyra månader, så har den där jobbigt gnagande hemlängtan aldrig infunnit sig. Dagen jag flyttade var jag nervös och hade en olustig känsla i magen, att flytta helt själv till en helt ny stad man aldrig sett innan kändes inte helt rätt. När jag satt ensam på bussen på väg ner till stan första gången kände jag att "shit, jag är här, BOR här och det känns fanimej rätt bra och coolt", sedan rullade det på i faslig fart! Grannen som visade mig runt i området och skolan, första föreläsningen då jag upptäckte att det inte alls var svårt att ta kontakt med nya människor, Carro som jag träffade första dagen, nollningen där jag träffade Peter och klickade så otroligt bra, alla roliga aktiviteter och fester, träffade härliga Terese och sedan föll jag handlöst för Peter efter bara någgon vecka. Så galet bra! Det enda som fattas mig här är mina bästaste bästa vänner och familj (speciellt min älskade farmor), då hade tillvaron vart perfekt.

Jag fylls med lyckorus av tanken på alla underbara jag kommer få träffa igen, så lycklig att jag glömmer hur länge jag ska vara borta från Peter. Fast jag vet att jag redan första natten utan honom kommer ligga hulkandes i min ensamma säng. Peter är den bästa av de bättre, den som alltid finns där för mig, alltid stöttar mig och den som jag aldrig har tråkigt med trots att vi umgås 24/7. Hjärtat.

Kom igår på att första advent har passerat utan julmusik och tomtar. Panikköpte en julstjärna (blomman) och lite pynt som jag tryckt in mellan alla andra saker jag förvarar i fönstret. Var till och med så ambitiös att jag gjorde min egen lilla julmobil till kroken i fönstret, med småfigurer och ståltråd kommer man långt (undrar vem jag är dotter till?). Sill och julmust har även fått kittla mina smaklökar så nu tror jag allt att julen är på ingång.

Igår blev jag äntligen färdig med hemtentan som jag kämpat med i en veckas tid. Fick ihop nio sidor så nu är frågan om jag skrivit rätt saker. Men ingen vila, ingen ro, det är bara att sätta igång med omtentaplugg tills nästa tisdag, full rulle!

Har seriösa tankar på att sluta snusa också. Jenny köttfärs stoltserar ju med två veckor redan så jag vill inte vara sämre. Nu kör vi.

Nä, plugga kanske? Eller slappa i sängen...

Det bästa med att ha en pojkvän på Campus är att jag får ta del av det bästa från två världar. Jag har min lägenhet med privat kök samtidigt som jag får ta del av studentlivet i korridor, vilket är bättre än jag trodde.

Igår var vi på den galnaste festen, beachparty i en av korridorerna. Några vintertrötta studenter hade köpt in mängder med sand som de fyllt hela köket med, en pool, värmefläktar och en liten bar som de sålde drinkar i var pricken över i:et. Inte varje år man festar i jeansshorts i slutet av november.

Jag behöver Peter, fyra dagar är för länge..

Men syster är här och det är kul! Såg nyss gratiskonserten med årets idoler inne i stan och dom är faktiskt grymma, känns som den starkaste truppen hittills.


Ha en bra kväll

Snart kommer pappa, Gittan och syskon! Wiie